Det slog mig en vacker dag när jag va påväg till skolan i Gamleby, att det finns ju faktiskt egentligen inte ett enda konkret bevis på att Gud finns. Ett år senare slog en annan sak mig när jag såg en dokumentär att en bergsklättare som lyckades ramla ner i en glaciär och bryta benen, ge upp hoppet om att överleva, lyckas ta sig upp, och sen krypa i 2 dagar med brutna ben till "bascampet"
När jag satt där och funderande på hur fantastiskt det är med människor som bara ger sig fan på att fixa något så kom jag på hur sjukt det egentligen är att somliga skulle tacka Gud för att dom överlevt. Dom borde ju klappa sig själva på axeln och säga att "fan va bra jag är, jag är fan bäst,
tänk vilken jävla grej jag lycktats med" istället tackar dom någon som dom läst om i en bok. När dom behöver något som ber dom om det. Killen i Glaciären bad aldrig om att bli räddad eller att få styrka av någon, han sa bara till sig själv att, nu jävlar tar jag mig upp härifrån. Varför kan vi inte bara vara stolta över det vi genomfört? Varför ge cred till någon annan? Nu tänker vissa att det va Gud som va honom styrka, såklart. Men varför kan inte människor åstakomma underverk? Att prata med en kristen är förövrigt att som att prata med ett barn efterom alla argument alltid slutar i att personen menar att Gud kan göra vad som helst, när som helst, hur som helst. Detta gör alla diskussioner helt meningslösa för den som inte är kristna och det är precis därför jag tror att kristendomen lyckats ta sig så långt som den har. I urminnes tider har massa människor blivit överkörda av ett enda argument. Smart av den som skrev den lilla boken om gubben i molnen, svår att överbevisa.
Människor är fantastiska, överlevare som kan utföra underverk. Vi behöver inte be om hjälp, för det vi inte kan åstakomma själva går inte att genomföra av någon annan heller. Speciellt inte någon som har fullt upp med att slåss med drakar och demoner.
Peace out
det bästa du skrivit! inte för att du skriver dåligt, men du fattar.
SvaraRaderaPeace