Det har mist sagt varit en jobbig dag idag. Den har faktiskt varit fruktansvärd.
Antagligen har jag mig själv att skylla eftersom jag tillät mig själv att vara lite ledsen för allt istället för att bara hata henne. Men det blev nog lite förmycket. Jag borde nog försöka släppa ut det i lagom portioner. Jag tänkte på allt som varit, allt vi gjort och upplevt tillsammans. Det är så otroligt mycket under årens gång. Jag undrar om hon gjort detsamma någon gång. Antagligen inte. Jag tänkte på allt jag vet om henne, saker som kanske bara jag vet, saker vi gjort och allt jag älskade med henne. Allt från den lilla mjuka hud biten mellan armhålan och bröstet till hur hon skriker när hon rapar. När jag inte orkade killa henne på ryggen brukade hon säga att jag kommer sakna det sen. Och nu saknar jag det, jag saknar det jätte mycket. Nu har hon någon annan som killar henne på ryggen. Jag har fortfarande väldigt svårt att förstå att allt som hänt faktiskt hänt. Allt känns fortfarande välldigt overkligt och avlägset. Jag hoppas verkligen att jag kommer kunna gå tillbaka till att tycka illa om henne. Det va enklare och jag mår mycket bättre då. En månad och tre dagar har det gått nu. Det blir lite, lite enklare men det går otroligt sakta. En fruktansvärd dag har det varit, en sådan dag då man önskar att rulltrappan aldrig tar slut. Och om sanningen ska fram fällde jag en tår i min ensamhet.
Det blev lite bättre när jag kom till jobbet. Det va skönt att glömma allt för en sekund och skratta lite. Under dagen när jag sov en liten stund fick jag givetvis en otroligt jobbig dröm igen, jag hatar att jag kommer ihåg mina drömmar. Förra natten utspelade allt sig på ivonas bål och nu på dagen under hennes student, vilket sammanträffande. I drömmarna va jag lycklig, det är jag inte i verkligheten.
Jag ska föröka sova nu. Jag önskar jag kunde lyssna på kashmir.
Peace out
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar